2026-10-15

Intervju med arbetsmarknadssekreterare inom ramen för Kryddgårdenmodellen

Intervju genomförd av Cornelia Nordenberg av arbetsmarknadssekreterare Amanda Joelsson den 17 september 2026

Hur länge har du arbetat som arbetsmarknadssekreterare och vad gör du i din 
yrkesroll? 

Jag började i december 2020, och har snart arbetat i 6 år. Min huvudsakliga uppgift är att hjälpa 
Malmöbor som uppbär ekonomiskt bistånd vidare till studier eller arbete. Detta gör jag genom ett nära 
samarbete med deltagaren Vi skapar en plan, jag har kontakt med arbetsgivare, stöttar med CV, går 
igenom intervjuteknik. Många insatser finns för att ta igen glappet där Malmöbon finns idag och det 
som de saknar sen tidigare.  
Det innebär även mycket samarbete med vården och andra instanser.  

Hur ser din kontakt ut med personer som har ekonomiskt bistånd med samtidigt 
ohälsa, som påverkar möjligheten till aktivitet och arbete? 

Det beror på vad arbetshindret är. De jag möter har ofta en blandning av fysisk och psykisk ohälsa, det 
kan såklart vara renodlat av bara det ena eller det andra också.  
Jag arbetar relationsskapande för att bygga tillit. Detta för att Malmöbon ska våga berätta öppet om 
sina hinder. Detta är en viktig del för att få fram info till rätt stöd.  
Jag försöker även vara kontaktperson till de jag träffar, så de ska kunna vända sig till mig som 
arbetsmarknadssekreterare. Jag har även direktkontakt med socialsekreteraren.  
Jag upplever att det behövs fler insatser för personer med funktionsvariationer. De insatser vi har just 
nu är; FRAM - För deltagare med psykisk ohälsa. Där finns tillgång till mer resurser och mer tid med 
handläggare, samt ökad kompetens hos handläggaren 
Medvind – Liknande vad SIUS gör på Arbetsförmedlingen, men något som erbjuds hos 
arbetsmarknadsavdelningen i stället. Man arbetar med att knyta an till arbetsgivare. Det är för 
individer som har kodning hos Arbetsförmedlingen men ej har rätt till SIUS. Det har funnits i 1 år nu 
men man har inte haft några deltagare under uppstartstiden.  
Början – Väldigt lätt arbetsträning där man kan få mycket stöd från arbetsledare, och fokus främst 
ligger på trivsel.  
Det finns knappt arbetsträning för personer med fysiska hinder, och det är stor utvecklingspotential 
inom detta. Förhoppningsvis kommer detta utvecklas mer framöver.  

Vad är dina tankar kring hälsoförfrågan, relaterat till ditt arbete? 

När den kom användes den väldigt flitigt av socialsekreterarna. I dagsläget upplevs den som en seg 
process, och det tar lång tid att få svar. När svaren inkommer är dessa överlag ganska bra innehåll. - Hur ser arbetsmarknadssekreterarnas direktkontakt ut mer rehabkoordinatorer, eller primärvården ut? 
Jag har ibland direktkontakt med vissa LARO-kliniker men aldrig med läkare på vårdcentral. Jag har 
aldrig haft direktkontakt med rehabkoordinator. Vissa kollegor har haft möjlighet att ringa, men ofta 
sker kontakten via SIP-möten.  
Den rutin och riktlinje vi har sen tidigare är att all information från/till vården ska gå via 
socialsekreterarna.  

Vad är dina tankar kring SIP, funktionen den kan fylla och din roll där? 

Oftast tycker jag det är positivt, speciellt när alla som är inbjudna närvarar. Det är bra att kunna ställa 
frågor till varandra direkt och kunna fråga om specifika anpassningar. Att man kan förtydliga för 
varandra när något är oklart.  
Vissa deltagare kan ibland uppleva att det är för mycket folk i rummet. Då kan jag som 
arbetsmarknadssekreterare avväga om jag ska delta eller ej, beroende på hur många andra som ska 
delta. Detta upplever jag främst gäller individer som har missbruksbehandling eller psykossjukdom. 
Planeringen som görs på SIP är till för deltagaren, ibland kan arbetsmarknadssekreteraren finns med 
som extra stöd om deltagaren behöver det.  

Har du något gott exempel på samverkan med rehabkoordinator och socialsekreterare 
på ekonomiskt bistånd du vill dela med dig av? 

Alla processer är såklart komplexa. Men ett exempel jag tänker på var där vi tillslut kunde samlas alla 
tillsammans och hjälpa deltagaren till sjukersättning på heltid, då man uteslöt all arbetsförmåga. 
Många gånger handlar det om att arbetsmarknadssekreteraren behöver få rätt information för att 
kunna komma vidare i ärendet och då finns det en fördel att kunna prata direkt med den behandlande 
läkaren för att ta reda på om man uteslutit alla rehabiliteringsåtgärder.  
Jag kommer även att tänka på en process nyligen med en deltagare. Deltagaren hade träffat 
rehabkoordinator och var inte så nöjd med frågorna som hade ställts, men underlaget visade sig vara 
bra inför aktivitetsstöd till deltagaren. Rehabkoordinatorerna vet hur man ska formulera sig så att material och underlag blir användbart.  

Vilka fördelar och utmaningar ser du med samverkan? 

Tid. Att ge den tid som behövs till varje ärende. Alla prioriterar beroende på vilken instans man 
arbetar för. Oftast stoppas allting upp vid kontakt med och i väntan på information från vården. Det 
inkommer ett snabbt skrivet svar där man sedan behöver begära in mer, vilket gör att allt tar längre 
tid.  
Ingenting är svart eller vitt, det görs mycket tolkningar och det skapar ett svårare samarbete mellan 
vården och kommunen. Jag arbetar med deltagare som ofta har komplicerade liv. När olika 
organisationer med olika mål då behöver samarbeta kan det skapa svårigheter, och man tar ibland 
saker för givet från varandra emellan olika professioner.  
Men alla vill göra sitt bästa.  

Aktivitetskravet som nu kommit beskriver att aktiviteter ska anpassas efter den 
enskildes förmåga. Vad tror du blir viktigt för att personer med ohälsa ska få aktiviteter 
på rätt nivå? 

Socialsekreteraren kommer behöva begära in mer underlag innan deltagaren kommer till 
arbetsmarknadsavdelningen. Underlaget behöver också stämma överens med verkligheten så att 
arbetsmarknadssekreteraren inte hamnar i en situation där deltagaren tvingas göra för mycket. Det kan 
leda till att individen sjukanmäler sig och söker vården för ett nytt intyg, vilket ställer stort krav på 
vården att utfärda intyg. 
Det är också viktigt att det framkommer om patienten klarar av att ta sig till aktiviteten då det ofta 
saknas.  

Tror du aktivitetskravet kommer förändra behovet av samverkan mellan 
arbetsmarknads-och socialförvaltningen och primärvården? 

Jag tror det kommer krävas mycket tätare kontakt för att kunna ta rätt beslut, samt att man inom 
socialtjänsten behöver arbeta mer riktat och i mindre team för en tätare kommunikation.  
Det hade kunnat skapa en bättre kvalité om man är färre som arbetar tillsammans och känner varandra 
för att ingen ska hamna i kläm. Det hade även varit skönt om de statliga myndigheterna ville 
samarbeta mer.   

Finns det något du önskar att de som arbetar i primärvården kände till om 
arbetsmarknadsavdelningens arbete eller möjligheter för individer? 

Utbyte om kunskap är bra, speciellt om det finns insatser som är målgruppsinriktade, för smidig 
övergång. Det hade varit bra om vården hade kännedom kring väntetider för de insatser som erbjuds 
för att det inte ska byggas upp för höga förväntningar. Både kring vad för aktiviteter som finns, men 
även för att vården kan motivera till insatsen. 
Jag vet inte om det är nödvändigt att primärvården behöver veta exakt vad 
arbetsmarknadsavdelningen gör. Det skulle vara bra om vissa begrepp användes likvärdigt, till 
exempel arbetsförmåga.  
Det kan vara bra att primärvården vet om att de finns personer som arbetar med individer med 
funktionsvariationer och som kan ge särskilt stöd och hjälp.  
Arbetsmarknadsavdelningen hade önskat mer information kring specialistvården, hur enkelt/svårt man 
kan få hjälp, tider för remisser, vad som krävs för att remisser ska skickas med mera. 
  
Skulle du vilja skicka med något tips till dina kollegor, för att arbetet med individen ska 
förbättras? 

Det får ta tid. Ibland är det bättre att vänta lite extra och ha is i magen.