2018-06-25

Anton 24 Camp

Före Camp:Det fungerade bra för mig i grundsärskolan. Det blev dags att söka till gymnasiet. Läraren rekommenderade mig att söka till gymnasiesärskolans mediaprogram.

Det fungerade bra för mig i grundsärskolan. Det blev dags att söka till gymnasiet. Läraren rekommenderade mig att söka till gymnasiesärskolans mediaprogram. Jag skulle få mer tid att teckna. Jag gillade att teckna. Jag fick ej mer tid till det. Jag fick praktisera på ett hunddagis eftersom jag gillade hundar men det fungerade inte. Jag fick en allergisk reaktion. Sen började jag praktisera på Skivesset. Jag fick sortera skivor, men jag kände inte att detta var kul så jag fick sluta. Sen placerade de mig på ÖB Jag frågade vad jag skulle göra och de sa åt mig att använda min fantasi. Men hur skulle jag göra?
Till slut sa min bildlärare att jag kunde praktisera hos honom och det gillade jag. Fick hjälpa elever och hämta material till lektionerna. Jättebra!

Mot slutet av gymnasiesärskolan fick jag kontakt med arbetsförmedlingen. De sa till mig att min sista praktik inte var giltig. Jag skulle lägga mitt teckningsintresse åt sidan. Det kändes som att jag försvann. När skolan slutade fick jag tid hos en arbetsförmedlare som sa att jag skulle till Boozt. Jag gick dit. Det gick inte bra. Det var för stressigt. Jag skulle göra saker jag inte ville och inte kände att jag klarade. Jag skulle vara där och lägga mina bilder åt sidan. Jag slutade. Gick in i en depression. Ville inget. Orkade inget. Till slut fick jag hjälp att söka mig till LärVux, där det fanns ämnet bild som jag ville söka till. Hade gått samma kurs i gymnasiet men jag gillade att komma dit då jag fick teckna. Sen började jag läsa engelska för att ha nåt att göra men jag tycker att det är alldeles för lätt. Arbetsförmedlaren tog kontakt med mig igen och ville att jag skulle till SIA, gick det men kände inte för att vilja vara där. Kändes meningslöst. Arbetsförmedlingen sa att jag kunde fortsätta på Lärvux men mitt aktivitetsstöd upphörde så jag fick inga pengar och allt kändes hopplöst.

Mina föräldrar hjälpte mig att söka aktivitetsersättning från försäkringskassan och jag började orienteringskurs på Lärvux för att komma underfund med vad jag ville. Började förstå att jag har rätt att själv bestämma vad jag vill. Jag vill kunna arbeta med det jag känner att jag är bäst på – att teckna. Började må lite bättre. Sökte mig till CaMp. Jag har skickat in en ansökan med arbetsprover till serietecknarutbildning på Kvarnby folkhögskola. Känner att det finns de som lyssnar och förstår mig. Nu väntar jag på resultatet medan jag praktiserar på Serietecknarfrämjandet. Här trivs jag och jag känner mig inte längre deppig. Jag har bestämt vad jag vill och jag har fått en kärleksvän.

CaMp är det bästa som hänt mig och jag håller min stora dröm vid liv att få teckna egna serier. Har skickat in en serie till ett förlag men har ännu inte fått svar.